Nu är de längesen jag bloggade , men idag har jag fått upp hoppet igen .

Mycket tråkigt har hänt på slutet och motivation har inte funnits.  Jag tar vid efter valpflytt- där jag hittade fina ägare till tikarna. Jätte tråkigt att inte kunna leverera valpar till alla som stod på kö- men jag hoppas någon finnns kvar nu på nästa kull.

Efter valparna flyttat var jag tvungen att ta ett beslut om Castor,att se hans förändring och smärta var inte hållbart. Efter att jag haft honom på smärtstillande förut kändes det inte som något alternativ- det ¨skulle bli att välja mellan pest eller kolera. Förra gången tappade han vikt, päls, magen fungerade inte och han blev jätte dålig-- Så skulle jag låta min bästa vän må så eller slippa smärtan? Någonstans i bakhuvudet fast man inte gärna vill minnas det har man ett åtagande när man skaffar ett djur- att se till deras bästa. Castors bästa var absolut inte att ha ont, problem med att hoppa in i bilen, bara ligga inne på sitt rum och sova och inte vilja följa på promenader. Visst tändes hopp när han rusade och busade med Gnistra 2 minuter... men efter det gick han bakom mig så att Gnistra inte skulle kunna få tag på honom mer och haltade på olika ben var gång.

Min vän Castor va en herre av dignitet- inte lik någon annan. Jag kommer aldrig att glömma denna svarta hund som ena sekunden kunde få mig att skratta så tårarna sprutade för att andra gången vilja dra av mig allt hår . Han var inte den bästa tävlingshunden Men LP2 fick han , inte heller utställningshund men han var älskad.

Exakt en månad efter hans bortgång var det dags för nästa hund, denna gång lilla Cava endast 12 veckor- Ord finns inte för detta förtvivlan och ledsamhet . Hon hade börjat halta och matte Niki tog henne till vetrinär där de hittar en fraktur som läkt ihop fel. Denna fraktur trodde de kommit medans hon va nyfödd och bara låg still. När hon började gå hade de redan läkt fel och därför vi inte kunnat ana ngt om det . Även vetrinären som besiktade henne missade det - men som man anklagar sig själv- Vi som bodde i valplådan/ samma rum- hur kunde man missa detta? Följden av det hela blev att Om Cava skulle ha en chans skulle hon måsta amputera benet senare.. Något vi inte vill utätta en valp för. Hon ha inte haft smärta eller ngt tills nu på slutet då benet inte växte som det skulle när resten av kroppen gjorde. Cava fick somna in samma dag , högt älskad av oss alla och ihågkommen för den hon var - en ung dam som bestämt visste vad hon ville och såg till att fixa det också. Mina varmaste ödmjukaste tankar går till Niki som hade henne.

Efter allt detta är man väl medveten om att man har hunden endast på lån en viss tid.

Sorgen har vart stor pgr av dessa två förluster, hund kändes inte så roligt men nu måste vi titta frammåt och försöka hedra våra änglahundar .

Gnistra vi skall starta rapport med Gnistra i vår och försöka ta bruksmeriterna. Vi har även ny hane till Gnistra. Jag hade tänkt vänta med att para henne, men med bara en valp i livet från förra kull blir det svårt att göra en utvärdering . Jag kan iaf säga att de jag sett av valparna tills nu - är exakt vad jag ville ha- frammåt glada och arbetsglada:-)

Polluxx börja bli gammal tycker jag men han har kul på träningen och jag hoppas på start i eliten och fortsättningsklass med honom. Utställning blir de lite av , han rör sig absolut inte lika bra som förut och jag har på slutet märkt att han kan bli halt på benet där skadan satt ( om ajg inte varvar ner honom ordentligt och stretchar bra) . Polluxx ska också bli pappa igen- super spännande arbetskombination.

Kolla in emsidan både för Gnistras framtida Kille och Polluxx tjej :-)

// Therese ...bjuder på lite påskbilder ( kommer mer då datorn vill vara med)

Polluxx

Gnistra